"If you show sympahty for a poor, dumb animal, it doens't matter how you treat people."

Jag har fått ett vykort från Istanbul.

Idag fyllde Axel 13 år. Han fick en jäkla platt-tv!!! förutom en födelsedagsWiidosa och födelsedagsfiskedrag. Själv köpte jag bara åt honom två begagnade födelsedagsCDskivor från Petter och Lottas och en affisch med Homer Simpson och Spiderpig. Det står "If you show sympathy for a Poor, Dumb animal, it doesn't matter how you treat people." på den.
Egentligen, det är bara att erkänna, ville jag köpa massor med feministisk punk á la Patti Smith och kanske till och med nåt av Kathleen Hanna för att se till att min lillebror får en fin grundläggande musikalisk uppfostran nu när jag inte kommer att vara närvarande i nio månader för att ta hand om saken. Blev inte av. Pundarna på Petter&Lottas hade SLUT på the Queen of Punk när jag frågade. Det är ju inte att undra på att världen ser ut som den gör. Så istället blev det Kate Nash och Souixsie Soiux. Är ändå ganska nöjd. Har gjort vad jag kunnat för att rädda honom från förtappelse.

På mitt vykort stod det en hälsning från ett tydligen väldigt soligt och lagom fantasiskt Istanbul från min äskade väninna L. Eller Biffen. Det var mycket fint. Jag blev väldigt glad. Nån gång ska jag också tågluffa.
Fast om 19 dagar drar vi til Australien.
Det ni.

Nu ska jag äta något mjukt för jag har elakt ont i magen och känner mig darrig och svag. Sen ska jag sova . Mm.

Godnatt.

Yeah I've made love,
Yeah I've been fucked
So what?

Nu har vi internet. Typ. Vilket är tur, för annars skulle jag krevera av de nervösa skakningar och ofrivilliga ryck som kommer av internetberoende.

Iallafall så betalade jag SLUTFAKTURAN idag. För Vilket betyder att nu är det på riktigt, mina damer och herrar, nu SKA vi åka. Den fjortonde september åker jag och Caroline Ågren iväg på vårt livs äventyr, hehehe.

Jag måste även säga att jag har fått några lindriga (och mindre lindriga) återfall, vilka nu gör att jag känner mig pissigt jävla sur på mitt ex eftersom hon tror att jag är typ döende av hjärtesorg, vilket jag inte är, men faktumet kvarstår att jag tror att hon ljög för mig och gjorde slut med mig enbart för att hon skulle slippa lida när jag skulle åka. Vilket är själviskt och elakt. Jag skulle kunna smocka på henne (fast man ska inte slåss förstås). Och så är jag arg på henne för att hon inte saknar mig. Men okej, om hon inte vill träffa mig vill inte jag heller träffa henne. Pundare.


Well I'm changing all my strings
I'm gonna write another travelin´song
about all the billion highways
and the cities at the break of dawn
I guess the best that I can do now is to pretend I've done nothing wrong
and to dream about a train
that's gonna take me back where I belong

Hm. Har dock just insett att jag faktiskt ska på gayklubb(ar!) i Sydney i september. Och vad ska ni göra? Gå i skolan? ;) See ya, we don't wanna be ya!

Oh mothership! I'm coming!

Jag sitter vid mormors köksbord och dricker grönt te med citronsmak. Jag hatar citron i te men det gör inte så mycket. Det har nyss regnat och det är vackert ljus ute. Här är ute på landet är horisonten mycket bredare och himlen är mycket större än hemma.
Idag blev jag påmind igen om att det är ännu en dag mindre kvar tills vi sticker till Australien, av min kära (blivande) reskamrat. Igår var det tydligen fyra veckor kvar, idag är det mindre. Jag börjar nästan bli pepp. Förut kände jag bara lindrig ångest vid tanken och jag sköt upp den. Nu känns det bara bra att komma härifrån.
Imorrn ska jag vaccinera mig och ringa försäkringskassan. Har sålt fonder till reskassan, köpt några t-shirts och linnen och börjat kolla vad jag ska ha med mig i necessären. Skrämmande att veta att man måste lämna det mesta hemma, fast ändå befriande antar jag.

Jag måste beskriva hur himlen ser ut genom fönstret nu: hela himlen är som en stor matt blålila gardin av moln nästan ned till horisonten, och i den nedre kanten på molngardinen finns en strimma av flytande guld och nedanför det lyser solen så starkt att jag inte kan titta ut genom föndstre längre. Träden kommer att ändra färg snart och häcken kommer att bli brun men då kommer jag inte att vara här.

Johanna får som ni märker små poetiska anfall då och då men det kanske beror på att hon håller att på att läsa Jane Eyre (som förövrigt är jättebra). Jane är super, det säger jag bara en gång.

Om drygt fyra veckor antar jag att jag får hindra min kära reskamrat från att löpa amok bland Sydneys gayklubbar nu när Carro och Johanna är på väg till the mothership of homosexuals, så att säga. Oh mothership! I'm coming!
Jag och Carro har förövrigt kommit på utmärkta ursäkter för att ta med oss minst ett par pumps vardera på resan, av vilka det mest framträdande är "för vissa ställen kommer man ju inte in på om man har joggingskor" så jag har ett skäl att införskaffa ett par nya snygga. Köper aldrig skor. Får lön snart FFS! Ska även ha med mig mina fantastiska vita converse (som inte kommer vara vita när jag kommer hem men who cares?!) Och den 14:e september blir det BYE SANDVIKEN! TTYN!!!

Sen kommer jag aldrig kunna bo här igen. Känns super.

"Jag ska gå härifrån, för jag känner att min närvaro stör det magnetiska fältet."
-Mamma tror att teknologin inte gillar henne

I had a hurricane forecast for months ahead, but now it's just a little cloudy

Hade en spelning igår på sjömanskyrkan. Det gick super men det sög lite att det var typ tre personer i publiken och att Sanne och Torkis dissade mig för en dunk HB. x) De hade tydligen kommit dit senare efter att ha umgåtts med sina nyfunna (h)bästisar bara för att höra att jag hade spelat redan. Men vad ska man göra.

Hos Elin och Micke var det sedan inflyttningsfest, vilken livades upp till en högre nivå när redan nämnda personer gjorde entré. Det var supertrevligt. Känns som att allt har börjat nåt sin kulmen nu, och sen faller allt isär och alla splittras. Är jag tillräckligt ledsen över det här? Nja. Det känns som om jag lämnar viken för grönare skogar så att säga.
Mitt liv är det mest oväntade jag varit med om.

Idag ska jag rida islandshästar (eller ja, jag antar att jag ska rida på en) med min kära mamma och mormor. :) Det kommer bli super. Om mindre än en månad åker jag och Carro till Australien. Vi får se vem av oss som kommer hem, för "one cannot live while the other survives" så att säga, speciellt inte om vi ska bo tillsammans i nio månader. Jag är skraj och pepp.

I took the train back, back to where I came from.
I took it all alone, it's been so long I know.
Imagine me there
My heart asleep with no air.
Begging ocean please, help me drown these memories.
All I need to hear is that you're not mine, you're not mine

I'm moving east then, somewhere far away from
The sight of my hands,
The sight of me not moving.
You can't just hop a plane and come and visit me again
I claim it's in my head
And I regret offering.

All I need to hear is that you're not mine, you'r not mine

You take a second, take a second, take a year, take a year,
You took me out and took me in you told me all of this and then
You take a moment take a moment take a year
You helped me out
I listened in
You taught me all of this and then

All I want to hear is that you're not mine, you're not mine

"Sannelitos Spotify är KANSKE den bästa EVER"-Pekka

Jag är kanske trasig men det är inte tomt längre.

Klockan är tjugo över elva på förmiddagen och allt är som vanligt igen. Eller så är det inte som vanligt. Eller så är det som det var förut.
Jag var verkligen kär men jag vet inte om jag vill tillbaka. Och det är väl kanske bra.
Johanna har blivit dumpad och haft ont och fått två panikattacker, en igår kväll.

Jag skriver det för att jag tror att alla har känt sig som världens mest ensamma människa någon gång. Och okej, jag menar, även om man ligger i fosterställning på golvet och skriker rätt ut eftersom det känns som att man håller på att gå sönder inifrån så går det väl över, eller? Och jag drömde om henne inatt och när jag vaknade ville jag träffa henne men det vill jag inte nu.

Och det som är galet är att det känns som om jag har mått värre. Eller att det här är en annan slags smärta. Första natten, i förrgår natt, tog jag smärtstillande men nu är det bara som en dov molande värk just där revbenen går ihop.

Simon sa att det var likadant för honom i hans första förhållande.

Det jag inte fattar är att man kan fästa sig vid någon utan att märka det. Jag kan inte hjälpa att fästa mig vid nån om jag umgås med dem ofta. Men i början så var jag inte så kär. Asså det var inte som att det var kärlek vid första ögonkastet direkt. Ärligt talat så var första gången jag träffade henne inte som jag förväntade mig. Men jag bestämde mig för att ge det en chans och så blev det bra. Ett tag.

Men du var borta jämnt och jag ville inte vänta på dig hela tiden även fast jag gjorde det och så klamrade jag mig fast vid dig som om jag höll på att drunkna.

Och nu när jag tänker på vad jag tänkte då, innan det började göra ont, så var det att det här är nog inte som jag vill att det ska vara. Och jag brydde mig mer eftersom jag ville det.

Men ett tag så betydde det något.
Och jag tyckte verkligen om att hålla dig i handen.
Och jag är sorgsen nu men det känns som om det kommer att bli bättre.
Och jag kanske inte kommer att känna att jag vill riva ut mina ögon mer.

Mamma frågar om jag vill ha kaffe nu.
Min mobil piper av ett meddelande.

Så jag antar att livet går vidare.


Men det blir inget Sandvikenvattnen för mig på ett tag, för som nån snubbe som hette Max Dauthendey tydligen sa:
"Den som försöker dränka olycklig kärlek i alkohol är en galning. Alkohol konserverar".