Jag är kanske trasig men det är inte tomt längre.

Klockan är tjugo över elva på förmiddagen och allt är som vanligt igen. Eller så är det inte som vanligt. Eller så är det som det var förut.
Jag var verkligen kär men jag vet inte om jag vill tillbaka. Och det är väl kanske bra.
Johanna har blivit dumpad och haft ont och fått två panikattacker, en igår kväll.

Jag skriver det för att jag tror att alla har känt sig som världens mest ensamma människa någon gång. Och okej, jag menar, även om man ligger i fosterställning på golvet och skriker rätt ut eftersom det känns som att man håller på att gå sönder inifrån så går det väl över, eller? Och jag drömde om henne inatt och när jag vaknade ville jag träffa henne men det vill jag inte nu.

Och det som är galet är att det känns som om jag har mått värre. Eller att det här är en annan slags smärta. Första natten, i förrgår natt, tog jag smärtstillande men nu är det bara som en dov molande värk just där revbenen går ihop.

Simon sa att det var likadant för honom i hans första förhållande.

Det jag inte fattar är att man kan fästa sig vid någon utan att märka det. Jag kan inte hjälpa att fästa mig vid nån om jag umgås med dem ofta. Men i början så var jag inte så kär. Asså det var inte som att det var kärlek vid första ögonkastet direkt. Ärligt talat så var första gången jag träffade henne inte som jag förväntade mig. Men jag bestämde mig för att ge det en chans och så blev det bra. Ett tag.

Men du var borta jämnt och jag ville inte vänta på dig hela tiden även fast jag gjorde det och så klamrade jag mig fast vid dig som om jag höll på att drunkna.

Och nu när jag tänker på vad jag tänkte då, innan det började göra ont, så var det att det här är nog inte som jag vill att det ska vara. Och jag brydde mig mer eftersom jag ville det.

Men ett tag så betydde det något.
Och jag tyckte verkligen om att hålla dig i handen.
Och jag är sorgsen nu men det känns som om det kommer att bli bättre.
Och jag kanske inte kommer att känna att jag vill riva ut mina ögon mer.

Mamma frågar om jag vill ha kaffe nu.
Min mobil piper av ett meddelande.

Så jag antar att livet går vidare.


Men det blir inget Sandvikenvattnen för mig på ett tag, för som nån snubbe som hette Max Dauthendey tydligen sa:
"Den som försöker dränka olycklig kärlek i alkohol är en galning. Alkohol konserverar".